Jag skulle egentligen ha befunnit mig på ett tåg på väg till Lund just nu. Resväskorna är packade sedan flera dagar tillbaka, alla kläder nytvättade, min plugghomie väntar på mig och jag har verkligen LÄNGTAT efter att åter få en fast punkt i min tillvaro. Det känns som att jag har bott i en resväska i flera veckor och även om jag brinner för att resa så vill man ju ibland bara komma hem.
Desto jobbigare då att få reda på att det uppstått krångel med lägenheten jag ska hyra och att jag i nuläget inte kan flytta in. Jag har tenta nästa vecka och är hemlös. Ganska dålig tajming va...
Missförstå mig rätt nu, för jag sitter verkligen inte i sjön här i Linköping. Det är fantastiskt att få umgås med min familj och här får man både pluggunderhållning och goda middagar. Men det känns så typiskt att behöva riva upp min minutiöst packade resväska när man i tankarna liksom redan är på väg, och dessutom går det tyvärr inte lika bra att fokusera på plugget i ett hus där det är fullt av liv och rörelse.
jag har även blivit erbjuden ett antal olika soffor att sova på i Lund. I normala fall hade jag inte haft några som helst problem med att sova i någons vardagsrum, men just när jag ska skriva tenta så vet jag av tidigare erfarenheter att jag behöver få vara ensam med mina förberedelser. Jag blir väldigt nervös och har svårt att umgås med folk kvällen före, och vill verkligen inte behöva tassa på tå eller vara någon annan till lags.
För några år sedan, när det gick tungt med skolarbetet och jag inte visste om jag ens ville fortsätta på utbildningen, hade jag förmodligen sett det här som en möjlighet, en bortförklaring. Något att skylla på när tentan gick dåligt, och så behövde jag inte plugga så mycket. Men nu är läget annorlunda. Nu är jag så nära slutet att jag faktiskt börjat tro att jag kan klara av det här. Färdigutbildad civilingenjör, endast ett exjobb och tre tentor bort. Och jag vill så jävla gärna klara det. Därför känns det extremt bittert att det ska börja strula just nu, för någonstans att bo behöver man. Det är en trygghet som man kanske inte inser hur viktig den är förrän man står utan och även om jag försöker skjuta bort oron ligger den hela tiden i bakhuvudet och gnager.
Men nu gäller det bara att bita ihop och försöka tänka positivt. Det är som det är och jag kan inte göra någonting åt lägenhetsproblemet just nu. Men jag kan försöka fokusera på tentaplugget och göra mitt allra bästa för att fixa den här tentan, trots att förberedelserna inte är optimala.
