It's All About Me

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Minns inte ens när jag skrev här sist och jag vill inte scrolla tillbaka och kolla. Vill bara glömma den hemska hösten och gärna halva januari och februari också för den delen. Det har varit skit rent ut sagt och jag har velat skriva av mig så många gånger men inte orkat. Funderat på att starta en ny blogg, en hemlig, anonym, där jag kan skriva hur jag känner rakt upp och ner utan att linda in orden, men det har inte riktigt blivit av.

 

Jag skriver en mening, suddar ut, får inte till orden, vill inte skriva det svart på vitt. Jag vet att det är över, jag har inte längre problem att prata om det, men att skriva det i skrift känns på något sätt mer definitivt. Det tog mig en och en halv månad att ändra min facebookstatus. Det finns inte längre något vi, det finns bara jag och han och en jäkla massa ensamhet.

 

Mycket känslor har det varit och framför allt mycket tomhet. Jag har känt mig så avtrubbad, likgiltig och haft svårt att hitta meningen med att ta sig igenom dagarna, en i sänder. Jag antar att det inte är så konstigt, men jag är inte van att känna så. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det värsta för mig, värre än smärta och sorg, är att inte känna något alls.

 

I tisdags var första gången på väldigt, väldigt länge som jag kände mig glad på riktigt. Lite hopp om framtiden, En dröm om ett jobb, en önskan om att få flytta till en ny stad, att få börja om, att leva på riktigt. Jag hoppas att det äntligen kan bli bättre nu.