Ville bara kika in här och berätta att jag lever. Det är så många gånger jag har velat loggat in här för att skriva några rader, men det har aldrig riktigt blivit av. Personligen ogillar jag starkt när människor säger A men inte B, jag hatar att inte få veta, jag håller på att förgås av nyfikenhet ibland. Och det är därför jag inte skrivit något här. Jag vill inte vara den där människan. Jag har mått så otroligt dåligt den här hösten, jag mår fortfarande dåligt, men jag kan inte riktigt skriva vad det beror på. Även om jag har en tämligen anonym blogg så vet man aldrig vem som läser och jag vill inte riskera något. Men nu har det brinnande begäret att få skriva av mig vunnit över motviljan att vara den där som undanhåller något, så nu tänker jag skriva här ändå, även om jag inte kan skriva allt. Ni får helt enkelt stå ut med det och passar det inte så går det bra att läsa någon annanstans.
Vad har hänt sen sist då? Inte ett skit känns det som. Jag står och stampar på samma plats som jag gjorde för två månader sen. Den här hösten känns som en transportsträcka i mitt liv, en tid som jag lika väl hade kunnat vara utan. Jag har mått dåligt både fysiskt och psyiskt, förmodligen hänger dessa båda samman. Jag har haft så mycket ångest, varit deprimerad, likgiltig, ledsen och så den där satans migränen. Ändå sedan tidiga tonåren har jag lidit av migränanfall men nu har det eskalerat rejält. Jag är under utredning hos en läkare och äter betablockerare tre gånger om dagen för att förebygga anfallen, men än så länge har jag inte märkt någon förbättring. En eller två gånger i veckan vaknar jag upp med fruktansvärd huvudvärk och kan inte göra annat än att vänta på att den ska gå över. Ibland mår jag bättre redan efter några timmar, andra gånger ligger jag i sängen hela dagen och undrar om livet är värt att behöva genomlida sådan smärta.
Och så har vi den där ångesten inför framtiden. Om jag nu äntligen lyckas bli klar med de sista momenten på min utbildning står jag som färdig civilingenjör om några månader och jag har fortfarande ingen aning om vad jag vill göra med resten av mitt liv. De senaste sex åren har jag bara haft en sak i sikte; att bli klar. Att klara alla kurser, att göra färdigt examensarbetet. Och sen då? Det där ljuset i tunneln som jag har anat där framme, det har nu försvunnit och istället ersatts av ett mörkt, avgrundsdjupt hål. För första gången någonsin vet jag inte vad som kommer hända. Och jag hatar det, jag hatar ovissheten. Innerst inne vet jag ju att det på något sätt kommer att lösa sig, men jag ändå inte skaka av mig oron. Jag vill ha koll, jag vill veta vad som ska hända.
Det blev väldigt mycket klagan nu, och det är väl också en anledning till varför jag inte skrivit något på så länge. Hur kul är det att bara skriva en massa negativt liksom? Men livet kan inte vara på topp jämt, ibland går man igenom jobbiga perioder och jag har förlikat mig med det. Det fungerar inte att bara "rycka upp sig", jag tror att man behöver må dåligt och inte bara ignorera och förneka. Man får lov att ägna kvällarna åt att plöja serier och äta choklad, inte orka laga mat och låta bli att städa. Nästa år ska bli ett bättre år. Om tolv månader hoppas jag att kan läsa det här och tänka tillbaka på den här tiden som en påminnelse på att man inte ska lycka för givet.
Om sex dagar åker jag hem till Linköping och jag inte beskriva hur skönt det ska bli. Jag ska ta tre veckor ledigt från allt vad skolan heter, fira en underbar jul med finaste familjen, och sen åker jag på en efterlängtad resa. Två veckor till Malaysia, Kambodja och Thailand - herregud vad skönt det ska bli!! Resan är dock värd ett eget inlägg (eller flera för den delen). En sista skolvecka kvar innan dess och jag hoppas innerligt att det går vägen.
Jag hoppas även på att det blir uppdateringar framöver, men jag vill inte lova någonting. Det räcker med all annan ångest, jag vill inte behöva få dåligt samvete på grund av bloggen. Men jag har inte slutat blogga, absolut inte. Det kommer när det kommer.
